Tove Lina

En gång var han större än Stefan Holm

Endast nio personer i Sverige har hoppat högre. Han var bättre än Stefan Holm som junior. Idag vet alla vem Stefan Holm är men få har hört talas om Thomas Bipella.

 

Ribban har i raskt tempo höjts till 2.22. Solen och värmen är välkomna åskådare denna augustiförmiddag sommaren 2003 när Junior-SM i friidrott äger rum i Vellinge.
Redo att springa mot höjdhoppsribban står 19-årige Thomas Bipella. Kvar i tävlingen är endast han och Linus Thörnblad. Linus som han året innan åkt till Junior-VM i Jamaica tillsammans med.
Publiken håller andan.
Thomas tar sats. Springer mot ribban.
Och svingar sig över.
Han har slagit personligt rekord.
- Det kändes bra innan tävlingen började. Men jag hade ingen tanke på vilken höjd jag skulle landa på.

Fjorton år har gått. Trots att det var Linus Thörnblad som vann den tävlingen så är den dagen ändå den största i Thomas karriär. Idag bor Thomas i Stockholm och arbetar som lärarvikarie. Vi har sökt honom i två veckor. Ringt. Pratat med kompisar och tränare. Smsat. Kontaktat grannen. Det var inte enkelt att hitta honom. Ingen Thomas Bipella existerar i Sverige. Istället hittade vi en 33-årig Thomas Lundberg.

Nu står vi här. På Stockholm stadion. En mulen söndagsförmiddag i december. Här har Thomas varit förut. Men vi kan återkomma till det. Idag blickar Thomas ut över stadion med ett leende på läpparna och ser tillbaka på sin tid som friidrottare. En tid som blivit till historia.

 

Thomas börjar med friidrott i klubben Örgryte IS som nioåring. Som barn springer och leker han mycket hemma i Landala i Göteborg, där han växer upp med sin mamma. Den egna upptäckten av sina kvicka ben ger honom tanken på att börja friidrotta.
- När jag sprang fick jag en känsla av att jag är ju snabb.

Han har en fem år äldre bror. Andrew Bipella. Som vid den här tiden håller på med friidrott. Han springer medeldistans. Thomas följer ibland med och ser sin bror tävla. Kan den här sporten vara något för honom också? Han börjar ta kliven i sin brors fotspår.
- Men han tävlade ju då och för mig var det mer på lek i början.

Först är det sprint på 60 meter som gäller. Längre fram blir det längdhopp. Men vid elva års ålder upptäckter Thomas höjdhopp. Och där fastnar han.
- Det var roligt att se att jag kunde slå sitt eget resultat hela tiden och bli bättre.

 

Genom åren möter han många tränare och medtävlande. Från femton års ålder tränas han av Yannick Tregaro. I samma träningsgrupp finns Emma Green, Christian Olsson och Kajsa Bergqvist.
Thomas tränar nästan uteslutande tillsammans med flera år äldre idrottare. Han kommer upp till en högre nivå än många andra i samma ålder. Thomas ser upp till de äldre. Till de som hoppar högre. Men han förstår att han presterar bra för sin ålder. Och allt fler börjar lägga märke till Thomas och hans förmåga.
Thomas Engdahl, tidigare förbundskapten i friidrott, konstaterar att Bipella låg på en väldigt hög nivå som junior.
- 2.22 är otroligt bra i den åldern. Det är ju högre än Stefan Holm hoppade i samma ålder. Så det är klart att han var väldigt talangfull, säger Engdahl.

Örgryte IS blir som en ett andra hem för Thomas. Många timmar spenderas vid höjdhoppsmattan. Gruppen tränar hårt tillsammans. De reser till tävlingar och hänger ihop på läger. De kommer varandra nära. Och det finns ingen tydlig rivalitet gentemot varandra.

Men det finns också ett liv utanför idrotten. De närmsta kompisarna är inte de som möter höjdhopparen Thomas. Han är också en helt vanlig tonårskille. Han går på fest. Han tittar på film. Han kör moped. Mitt i all hård träning behöver han annat att bryta av med.

På gymnasiet väljer han att läsa handelsprogrammet. Han går ett år på Frölundagymnasiet och byter sedan till Hvitfeldska. Men studierna avbryts. Han är nu 18 år.
- Jag tog ett sabbatsår för att träna och tävla och satsa på idrotten. Jag ville ge det en chans och gå in i det ordentligt. Och nu börjar det gå bättre. Den här tiden visar sig bli den bästa i Thomas karriär. Han gör några av sina största tävlingar och han slår sitt personbästa.
Gymnasiebetygen läser han ikapp ett par år senare via vuxenutbildning. Med siktet på att studera vidare. Vad vet han inte än.

 

I friidrott sker skiftet mellan junior och senior vid 23 års ålder. I huvudet på Thomas snurrar tankarna kring om han ska fortsätta som senior. Om han ska det vill han upp på elitnivå. Då vill han nå höjder som 2.40. Då är siktet mot Patrik Sjöbergs rekord på 2.42.
- När man väl skulle komma upp på seniornivå så funderade jag på "hur kommer det vara på den nivån". Nu kommer det plötsligt bli mer seriöst och ställas en annan typ av krav. Antingen har man det då som bisyssla eller så går man in i det och gör det helhjärtat.

Under Yannicks ledning har gruppen fem till åtta träningspass i veckan. Under Thomas sista aktiva år varierar det mycket hur ofta Thomas faktiskt dyker upp på träningarna. Han får också en skada i foten 2004, men tycker sig komma igen redan säsongen efter.

 

Allt mer frågar sig Thomas om friidrotten verkligen är det han vill satsa på. Som yrke. Han har tankar om att han vill göra något annat i livet. Visst kan han välja att hålla på med friidrott vid sidan av. Men det är inget alternativ för honom. Antingen proffs och ha det som jobb eller inget alls. För att kunna leva på idrotten krävs hårt arbete för att nå höga höjder.
- Med resultat så kommer det inkomst. Och det krävs vissa resultat för att det ska generera inkomst.

 

Våren 2006 hoppar Thomas 2.10 på Vårhoppet i Kil. Det blir hans sista tävling.
När Thomas Bipella slutar i juni 2006 är han 22 år. Han bor då i Kortedala och jobbar för ett bemanningsföretag. Han slutar inte när han är som bäst. Men det är fortfarande många som tror på honom. Han finns i säsongen innan med i “EM 2006-satsningen”.

Han är med på EM. Men inte på arenen. Inte i publiken. Utan framför tvn. Han får se Christian Ohlsson ta guld i tresteg och Carolina Klüft i sjukamp. Och han får se Stefan Holm och Kajsa Bergqvist ta bronsen i höjdhopp. Vid den tidpunkten har Thomas lagt friidrotten på hyllan.

Samtida med Thomas är flera svenska världsstjärnor aktiva. Höjdhoppare. Stefan Holm. Staffan Strand. Linus Thörnblad. Konkurrensen om medaljerna är hård. Förbundskaptenen Thomas Engdahl poängterar att om Thomas hade tävlat idag så hade hans utomhusresultat varit årsbästa i Sverige.
- Han hade otur. Hade han hoppat idag och hoppat 2,20 hade han varit självklar i alla landslag. Det beror lite på vilken generation man kommer fram i också och han kom fram i en generation som var väldigt duktig.

 

2011 flyttar Thomas till Stockholm och börjar 2014 läsa till ämneslärare i svenska och engelska. Just nu ligger studierna på paus och han arbetar som lärarvikarie.
- Tanken på att bli lärare kom någon gång 2012-2013. Jag tänkte att det kunde vara bra och något som passar mig. Jag funderade också på idrottslärare och kanske lägger jag till det senare.

Thomas får frågan om han hade övervägt att fortsätta om konkurrensen varit som i år. Han  tror att han skulle ha gjort samma val ändå.
- Jag hade ändå ställts inför beslutet att satsa eller inte. Och även om man är bäst i Sverige finns det alltid någon utomlands som drar upp nivån.

Det fanns vänner som tyckte att det hade varit bra för Thomas att fortsätta hoppa. Som undrade om han inte kände för att göra det igen. Och så Yannick. Det blev ett samtal med Yannick några månader efter att Thomas hade slutat. Yannick sa att i fall han kände för att träna och tävla igen så fanns fortfarande den möjligheten.
Men Thomas avstod.
Varken jag eller Thomas kan ge ett tydligt svar på varför han slutade. Precis som i de flesta processer är det många saker som spelar in i ens olika beslut.

Han tänker ibland på friidrotten. När han ser tävlingar på tv idag kan han reflektera över sin egen karriär. Han minns den med glädje. Han minns en fin gemenskap. Ett sammanhang. En plats där han hade en uppgift. En plats där det gavs utrymme att synas. Det var roligt. Det var fart.
- Det var kul med en publik som var intresserad och uppskattade tävlingarna. Det blir ju en slags show. Och man träffade personer som hade lust och ville träna och tävla.

Vi har gått varv efter varv på Stockholm stadion och samtalat. Arenan frammanar minnen. Här har han hoppat. En kylig höstkväll under Skol-SM 2001. Stadion var upplyst. Av och till duggade det. Det var den sista tävlingen för året och Thomas stod som segrare. Den gången var han överlägsen.

 

Text: Tove-Lina Öhrn

http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/bipella1-600x800.jpg

Thomas Bipella är tillbaka på arenan.                                                      Foto: Tove-Lina Öhrn

http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/thomas-bipellasvartvit-600x400.jpg

Foto: Hasse Sjögren

http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/thomas-bipella2svartvit-600x800.jpg

Foto: Hasse Sjögren

http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/medaljer-thomas-bipella-1-600x300.jpg

Ett axplock av Thomas medaljer.

http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/resultatlistaskolsm-600x300.jpg
http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/bipella2-600x400.jpg

Foto: Tove-Lina Öhrn

http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/bipella4-600x800.jpg

Foto: Tove-Lina Öhrn

http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/bipella3-600x400.jpg

Foto: Tove-Lina Öhrn

"Jag blev förbannad på honom"

Tränaren som tog emot den nioårige Thomas blev snabbt imponerad.
- Han var snabb och ovanligt muskulös för sin ålder. Det gick undan. Man tänkte: här kommer en barnstjärna, säger Bengt Engvall, 66 år.

Trots att 25 år har gått sen det begav sig minns Bengt Engvall tiden med Thomas Bipella mycket väl. Och med värme. Han var inte den förste tränaren och inte heller den siste. Men under de två år som de tillbringade tillsammans på löparbanorna såg han potentialen till en stor idrottare, men också en personlighet som ibland kunde väcka frustration och förundran.
- Han var utan tvekan en barnstjärna utan Guds nåde. Det såg man direkt. Men han var också en drömmare som gick sin egen väg. Man var liksom tvungen att väcka honom ur hans tankar.

Inför avgörande moment, det kunde vara sekunderna före ett hopp eller precis innan ett startskott, kunde Thomas stå och gäspa ogenerat mitt bland sina rivaler.
- Jag minns att jag först blev förbannad på honom, men sen förstod jag att det bara var hans sätt att hantera stressen.

Av Bengt Engvall fick Thomas lära sig löpteknik och att fungera i en grupp. Trots att friidrott är en individuell idrott är förmågan att fungera tillsammans med andra helt avgörande. Skolningen i solidariskt tänkande kom alltid i första rummet.
- Vi tränare lärde ut att man aldrig fick trampa på någon, att alltid stötta sina kompisar. Och för mig var det alltid viktigare att se lille Thomas, som jag kallade honom, som en harmonisk människa än en världsstjärna. Harmoni och självförtroende, inget var viktigare än det.

 

Text: Martin Laesker

http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/bengtengwall-600x800.jpg

Foto: Martin Laesker

''Han var alltid livlig och glad"

Yannick Tregaro var Thomas sista tränare innan Thomas gav upp friidrotten för gott.
- Ibland dök han inte upp alls. Då fick jag åka och hämta honom.

Yannick Tregaro, 39, är känd för svenska folket som tränaren som lyft fram flera friidrottsstjärnor genom åren. Däribland höjdhopparen Emma Green som vunnit åtta SM-guld och VM-brons 2005. Men han har också tränat Thomas Bipella. Under den tid när det gick bra för Bipella. Och när det började gå dåligt. Yannick Tregaro var den som såg signalerna först.

– Thomas kunde helt plötsligt sluta komma på sin träning i två veckor.

– Dessutom sprang han ofta med tunga kläder vilket gjorde att all den träningen jag gav Thomas gick till spillo. Till slut funkade inte kommunikationen mellan oss.

En gång säger Yannick Tregaro att han fått nog av Thomas.
– Jag sa till honom att detta funkar inte längre om vi inte löser detta. För kommer du inte på träningarna så förstör du det jag byggt upp för dig och vi får då alltid börja om igen. Brytningen var uppenbar. Ett långt uppehåll uppstod mellan Bipella och hans tränare. Trots det ville Yannick Tregaro inte ge upp hoppet om sin adept. Han ville ge honom en chans på nytt. Han ringde. Bipella kom. De pratade. De försökte bygga upp en relation igen, ett försök som ganska snart rann ut i sanden. Då gav Yannick Tregaro upp.

Trots att den sista tiden var en ansträngande period väljer Yannick Tregaro att lyfta fram de positiva minnena när han tänker tillbaka.
– Det var alltid jättekul att träna Thomas och när han var på träningen så skötte han sig. Han kunde ha full fokus på träningen. Och så hade han hade ju en grym talang liksom. Jag glömmer aldrig när han hoppade 2.60 från en låda, jag blev så förvånad.

 

Text: Martin Laesker

http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/tregaro-fotograf-ryno-quantz-600x800.jpg

Foto: Ryno Quantz

Hoppet som släcktes

På bara ett par år gick Sverige från att vara en världsledande höjdhoppsnation till att inte ha en enda professionell höjdhoppare. Stortalangen Thomas Bipella tillsammans med vännerna och rivalerna Joel Spolén och Linus Thörnstrand var ämnade att ta över efter världselithopparna Stefan Holm och Staffan Strand - men skador och andra omständigheter stoppade en gyllene generation från att nå världstoppen.

2000-talets första decennium var ett av de bästa i den svenska friidrottens historia och höjdhopparna utgjorde en stor del i det. Kajsa Bergqvist var på damsidan världens främsta hoppare och på herrsidan tillhörde Stefan Holm och Staffan Strand den absoluta världseliten. Dessutom tycktes återväxten god. Bland damjuniorerna firade Emma Green stora framgångar och bland herrarna tycktes Linus Thörnblad och Thomas Bipella så småningom kunna utmana giganterna Holm och Strand.

En annan lovande hoppare från samma generation, Joel Spolén, vittnar om att det var hård konkurrens i Örgryte - klubben han och Bipella tillhörde - och i den göteborgsbaserade träningsgrupp som leddes av Yannick Tregaro.
- Det var roligt att träna ihop. Vi var ju en grupp där alla ville vara bäst hela tiden och Thomas var en av dem, så man försökte vara bättre än honom. Samtidigt blev man ju nära vänner för man sågs flera timmar om dagen  i flera års tid.

Under ett par års tid sågs Thomas Bipella som den främste talangen i en överlag talangfull generation.
- Det kändes som att jag jahade honom, han var en väldig talang och jag tyckte hela tiden han var lite, lite bättre än mig, även om vi i slutändan hoppade lika högt, säger Joel Spolén.
Linus Thörnblad, som senare i karriären skulle hoppa 2.38 och dessutom plocka flera mästerskapsmedaljer, berättar samma sak.
- Jag började ju väldigt sent, när jag var femton, och då var han ju bland de bästa - eller ja han var överlägset bäst helt enkelt - så jag ville ju slå honom och i några år var vi väldigt jämna. När vi var på vår första internationella tävling i, ungdoms-VM 2002 i Jamaica, så var han fortfarande bättre än mig.

Året efter, 2003, fortsätter de svenska friidrottsframgångarna. Bipellas och Spoléns klubbkamrat Christian Olsson vinner VM-guld i tresteg, Stefan Holm tar silver och Kajsa Bergqvist brons i samma mästerskap. På hemmaplan i Sverige och junior-SM har talangerna Thörnblad och Bipella - bara ett par dagar efter att VM-truppen tagits ut - hoppat höjder som hade tagit dem till final i seniorvärldsmästerskapen. Thomas Bipella slår personrekord på 2.22 och Linus Thörnblad hoppar 2.30 - en höjd som skulle gett honom en fjärdeplats i VM.
- Det var väl den sommaren jag drog ifrån, säger Linus. Jag hoppade två och trettio på junior-SM och han hamnade väl lite i skuggan då samtidigt som han blev skadad och det var kanske inte den roligaste situationen för honom.

Under de första månaderna 2004 fortsatte 80-talisterna Thörnblad, Bipella och Spolén att utmana veteranerna Holm och Strand. I januari hoppade Thörnblad 2.26 på en tävling i hemstaden Lund, månaden efter hoppade Bipella 2.21 i Göteborg och därmed var de landets näst- respektive tredje bästa hoppare efter suveränen Stefan Holm. Framtiden såg ljus ut, men det är här supertalangernas karriärer tar olika banor.

Linus Thörnblad åker under sommaren till OS i Aten. Samtidigt är Thomas Bipella hemma, han har skadat baksidan av låret och gör inte en enda tävling under utomhussäsongen 2004.
- Han blev ju skadad där, i baksidan av låret, och jag tror att han hade behövt ett miljöombyte också. Han var på gång att flytta ner till Malmö och träna, och det tror jag hade varit bra för honom. Han hade haft Yannick väldigt länge och hade behövt en ny röst för att få den disciplin han behövde, säger Linus.

Thomas lyckas visserligen komma tillbaka och tävlade under 2005 och 2006 men når aldrig samma höjder.
- Han hade ju lite skadeproblem som inte gav med sig och det är nog en stor faktor, det är ju inte så roligt. Sen vet jag inte om han tyckte det var lika kul längre, säger Joel Spolén.

Kanske är det som Thörnblad och Spolén säger, att Bipellas väg mot världstoppen hindrades av såväl skador som bristande motivation. En anekdot Linus berättar kanske säger något om att Thomas kanske inte hade den där extra drivkraften och koncentrationen som krävs för att nå den yttersta världstoppen.
- Vi var bra kompisar och gjorde många resor ihop där vi alltid delade rum. Jag minns en gång på ett juniormästerskap, i Tampere, när vi värmde upp och så i godan ro och skulle gå till uppropet, där man ropar upp alla som ska delta i tävlingen. Thomas hade då glömt sin nummerlapp, som man måste ha för att få tävla, och hans tränare fick springa och hämta den på hotellet. Han var minuter från att missa det. Det är lite Thomas i ett nötskal, det ska inte tolkas som kritik men han var väldigt avslappnad.

Om Thomas Bipella med lite andra förutsättningar och mer flyt med skador kunnat bli en hoppare av allra högsta klass går naturligtvis inte att svara på. Men att förutsättningarna fanns där står klart.
- Jag tror Thomas hade talangen att hoppa riktigt högt, både fysiskt och tekniskt. Han hade väldigt fin teknik, säger Linus, som själv på grund och utbrändhet och depression avslutade sin karriär innan han ens fyllt trettio.

I dag är situationen annorlunda inom svensk hoppning. Stefan Holm, Staffan Strand och Kajsa Bergqvist har sedan länge slutat och Joel Spolén, 34, Thomas Bipella, 33, och Linus Thörnblad, 32, som i dag borde stå på toppen av sina karriärer, föll av olika anledningar bort. De bästa hopparna i Sverige år 2017 når inte ens upp till de höjder trion som ungdomar lyckades nå. För en ganska liten idrott som höjdhopp måste i ett ganska litet land som Sverige varje enskild talang omhändertas och uppmuntras för att utgörda skillnaden mellan OS-medaljer och att vara bortglömd som hopparnation.

 

Text: Simon Berglind

http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/linus-thornblad-fotograf-ryno-quantz-600x400.jpg

Foto: Ryno Quantz

http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/stefan-holm-fotograf-ryno-quantz-600x400.jpg

Foto: Ryno Quantz

http://nordiska.fhsk.se/media/wp-content/uploads/sites/4/2017/12/resultatlistor2-1-600x131.jpg